Idag reflekterar jag över om galenskapen är vägen till lycka.
Någon slags besatthet kanske skulle ge livet mening.
Iaktta en vacker man på avstånd utan att någonsin gå fram och presentera mig.
När ska vi igen kunna sitta på ett berg av is med ett enstaka värmeljus utan att frysa?
Sorgligt nog var det säkert inte ens så.
Förmodligen ännu en efterkonstruktion.
Då var jag säkert kall, rastlös och lite cynisk.
Det var då.
Då var i nuet.
Nuet tycks grått, vardagligt och lite meningslöst.
Och jag förstår inte varför det envisas så om att man ska leva i det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar