Jag har väntat på inspirationen som skulle göra dem väl utvalda.
Den kom aldrig.
Amerikat var vackert. Nu är sagan slut för nu och så för denna blogg. Kanske öppnar jag en sådan där fotosida för att inspirera mig själv till att ta mer foto.
Jag saknar många, men samtidigt känns det som att jag aldrig lämnat.
Min värsta farhåga. Det var bara en dröm.
Men snart kommer jag tillbaka till er och ni till mig och tills dess så finns vi i minnet (och på facebook).
Jag glömmer inget och inga.
Jag väntade mig en all-time low. En dipp. En depp.
Den har inte riktigt infunnit sig med full kraft.
Det ordnar sig. Jag sitter inte fast. Jag är lös och fri. Dörrarna står öppna. Jag stänger inget.
Umeå är fint. Vännerna fanns kvar, kanske mer än någonsin förr.
Eller så är det jag som uppskattar dem alla lite mer.
Och mina ben har blivit solbrända för första gången.
Jag ser det som ett tecken på förändring.
Vi börjar bli vuxna nu.
Farväl bloggen och farväl Amerikat.
Ingenting slutar här.
